Vissa dar e bara jobbigare än andra. Å helt plötsligt så kommer det bara, den där känslan att ens barn inte är som alla andra och aldrig kommer kunna leva ett så normalt liv som man önskar att dom ska få göra.
Idag blev en sån dag och det bara kom helt utan förvarning. Jag hade bara tur som lyckades hålla mig från tårar tills jag kom ut i bilen.
Bifogar en länk som jag säkert tror är mycket läsvärd, just nu kan jag inte läsa det. Kanske imorgon eller kanske nästa vecka eller kanske aldrig...
på andra sidan Drömmarna: För det vi behöver är varandra
Skulle så gärna vilja träffa lilla Johanna igen. Tycker iaf att hennes mamma är duktig att skriva och kunna förmedla sig. Även när du är tungt inte bara glatt.
Acceptera. Det gör jag nog aldrig
